Pershagen
Pershagens musik sveper genom djupa skogar och fjäll, musik med en nerv och närvaro som leder lyssnaren genom lågmält hypnotiska ljudlandskap och episkt malande partier. I en blandning av psykedelisk rock och postrock skapas starka cinematiska låtar; Det är instrumentalmusik – fast med tydliga låtar. Det är hypnotiskt – men energiskt. Pershagens musik har kallats för tallskogsrock, en benämning som visar att de konventionella beskrivningarna och facken inte riktigt räcker till.
Oavsett genrebenämning så är Pershagen ett omvälvande band som hänför och engagerar, något deras flitiga turnerande i Skandinavien, Kina och delar av Europa bevisar. Efter åtskilliga turnéer har bandet fått ryktet av att vara en enastående liveakt och Pershagen lyckas trollbinda sin publik på ett närmast hypnotiskt sätt. Det spelar ingen roll om det är på en rökig svartklubb i Tyskland, rockklubb i Kina, som headline på festival i Dalarna, eller på hippiefest med skogen som backdrop, Pershagens djupa passion och närvaro smittar av sig, vilket lett till att bandet har en trogen publik.
På Pershagens nya LP, Hilma, kastas lyssnaren mellan olika soniska världar. Från ljus till mörker, från ordning till kaos, alltid med en röd tråd från början till slut. Bandet tar ut svängarna i låtskrivandet, arrangemang och improvisationerna på ett elektriskt sätt. Med låtar som Klangskog, Hilma, Långt borta nära, Alla minns den sista gången och Ekoparken skiner förmågan att skriva kärnfulla låtar. Melodier som etsar sig fast på näthinnan och fångar lyssnarens uppmärksamhet direkt.
Albumet innehåller även mer typiska Pershagen-alster såsom Karelia och Archangelsk; suggestivt lågmälda låtar som balanserar mellan utopi och dystopi, låtar med en närvaro som går från att vara litet och nära, till att mynna ut i malande rockmusik. Det är musik som ges tid och rum att växa. En typ av dynamik och nerv som är så utmärkande för Pershagens musik, vilken lätt eggar lyssnaren fantasi och bjuder in till en resa i det inre.
På spår som Ofog i djävulens sällskap och Solen är en trumma visar bandet upp en än mer improvisatorisk anda, något som mest trätt fram live tidigare men som nu fångats i studion. Ofog i djävulens sällskap bjuder in till en industriell, schizofren och mörk värld som skapas genom ett repetitivt tuggande a la Godspeed You! Black Emperor. På andra änden har vi Solen är en trumma, även den repetitivt malande men med en mer lättsam och lekfull sinnesstämning som flörtar med den mer hoppfulla sidan av Träden/Träd, gräs och stenar, danska Papir eller varför inte My Brother The Wind.
Show 23.00
Fri entré!
Djs: Calvin Girls
Senaste kommentarer